Det kommenteras inte speciellt hur smaksinnet och smakupplevelsen är kopplade till socker så jag gör ett eget tillägg till debatten grundat på egen erfarenhet:
För ett antal år sedan hade jag en riktig godisfrossar-period som gick lite överstyr. Jag provade t.ex. grundligt igenom alla sorters vit choklad (hela kakor) jag kunde hitta för att utröna vilken sort som egentligen var den godaste. Det fanns många sorter! Fler än man kanske föreställer sig innan man börjar leta ordentligt. Alla var ju söta förstås, men det var en variation i smakförhållandena mellan mandel, honung, det "chokladiga" osv. Plus olika konsistens... slät, grynig, med eller utan lite hårdare "chunks" à la fransk nougat, skör och brytbar eller lite segare.
Så småningom blev godisvanorna och choklad-testandet dock ohållbart, jag rörde mig visserligen mycket i vardagen men energidepåerna på kroppen ökade i ännu högre takt och jag började s.a.s växa ur kläderna. Men så en vacker dag... Med ett bestämt ryck ändrade jag mina vanor och beslöt att helt lägga av med godis, kakor och desserter - ja alltså det mesta som är sött - på en gång. Verkligen drastiskt, men jag såg på mig själv som en "allt eller inget-person" som hellre inte tar någon kaka alls än att behöva fajtas med idén om att ta - eller inte ta - en kaka till.
Jag bet ihop. Jag var disciplinerad. Och det gick bra! Möjligtvis en liten dessert som undantag om man var hemma hos någon som bjöd på hembakt paj eller så. Men annars nix. Tror jag var konsekvent med detta i nära ett halvår innan det hela luckrades upp.
Resultat? Jag och garderoben blev absolut mer kompis igen; men det jag minns tydligast var ett par helt oväntade förändringar:
- Jag kunde titta på godis utan att riktigt minnas hur det smakade. Reaktionen var ungefär som att titta på marmorkulor, vackra kanske, men inget som väckte intresset att stoppa i mun. Detta var jag enormt nöjd med! Godislockelsen försvann! Inget behov av kamp.
- Jag började uppfatta den söta smaken i mjölk och mat! Min smakuppfattning av söta smaker hade säkert varit rejält avtrubbat, men gradvis kom nyanserna tillbaka - jag associerar till före detta rökare som återupptäcker allehanda dofter. Det här kändes jätteintressant! Smaksinnet är uppenbarligen relativt och anpassar sig till vad det utsätts för (eller inte). Precis som med salt kan man väl vänja sig vid en hög nivå och tycka att maten hela tiden behöver saltas extra, eller vänja sig av vid extra salt - om man är konsekvent.
Mitt inlägg i debatten om sockerberoende!? Ja summan av kardemummabullen - som jag numera tar utan att tveka :-) ... blir att sockerberoendet är kanske inget regelrätt kemiskt beroende i stil med nikotinberoende, men man ska inte underskatta sinnenas och hjärnans vanemönster - som bildar ett programmerat/upplevt beroende. Det finns.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar