Apropå Svenskans IDAG-sida idag (sic!) om musikgeniet Frans Hagerman:
"Frans har inget emot att bli intervjuad om sin musikaliska begåvning. Enda önskemålet är att vi ses på en lugn plats utan störande röster eller bakgrundsmusik.
- Jag verkar uppleva ljud starkare än andra. Går jag på bio kommer till exempel musiken i förgrunden och tar lätt över upplevelsen, medan det visuella hamnar i bakgrunden. Som musiker har jag ofta nytta av det, men i andra situationer kan jag bli ofokuserad av alla ljudintryck."
Detta är andra gången på senare tid jag stöter på någon kommentar om musikers speciella ljudupplevelse. Det verkar gå ut på att musikerhjärnan, som förstås är extremt drillad och "kräsen" vad det gäller hörselupplevelsen, har svårt att koppla av sin specialitet, utan fortsätter att lyssna, analysera, uppskatta respektive avsky alla möjliga ljudintryck.
Det lustiga är att jag känner igen mig i det här! Inte att jag skulle vara ett geni inom musik, men jag har ägnat mig väldigt mycket åt musik som intresse (och har haft yrkesmässig anledning att lyssna väldigt väldigt noga på röster/tal) Så jag har nog utvecklat ungefär samma analyserande lyssnarstil - som dessutom är lite svår att stänga av.
Om jag ska bygga på med en ytterligare tanke om det här så är det att ljudupplevelsen på passen blir så olika delvis därför att vi har olika musiksmak, och olika förmåga att koppla bort ljud som vi inte speciellt uppskattar:
- Falsksång à la Beach Boys - kan vara en del av den enkla charmen - eller direkt förhatligt!
- Distade gitarrer
- Skriksång inom t.ex. metal
- Tveksamt uttal typ Nina P (sånt där som att rice och rise uttalas likadant; eller eyes och ice - komiska effekter uppstår...)
Det som händer är väl att vi understundom blandar ihop det vi tycker är illa skapad/framförd musik med hotfullt hög volym.
Avslutar med ett musikfritt bartips: KB! Har kan man faktiskt prata! Även restaurangen är kanoners.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar