Pitch, som substantiv, är engelska för tonhöjd eller "upplevd frekvens" inom musik, alltså hur hög en ton är - nånstans mellan djupaste bas upp till pipig smurfdiskant. "Singing on pitch" t.ex, är att man sjunger rent - exakt rätt ton - och inte falskt.
På våra stereoanläggningar i träningssalarna finns det normalt en
pitch-knapp, och vrider man på den så ändras mycket riktigt musikens tonhöjd; det blir som ett steglöst tonartsbyte uppåt eller neråt - lika mycket för alla toner förstås så det låter fortfarande som samma låt, fast alltihop blir "högre" eller "lägre" i tonhöjd.
Nu skulle man ju kunna tro att det var
nog så med pitchknappens funktion, att
bara musikens tonhöjd förändras och ingenting annat, men si, det är
egentligen uppspelningshastigheten som ändras och då ändras
- som sagt tonernas frekvens; eftersom varje svängning hos en ton spelas upp snabbare/långsammare än den spelats in så blir resultatet en annan ton;
- men dessutom takten, lika mycket - för när musiken spelas upp snabbare/långsammare på stereon så blir förstås tempot på låten också annorlunda.
Det hade ju varit väldigt avancerat och användbart om det fanns två separata knappar som gick att pillra med var för sig, en för pitch och en för speed t.ex. så att man kunde ändra bara tonhöjden eller bara tempot, men så finurligt är det nu inte ordnat utan man får stå ut med att båda ändras tillsammans. [Kan någon uppfinna det thank you very much :-) ]
Här kan man fundera lite på varför knappen har just etiketten "pitch" och inte "speed", "pace" eller "tempo" vilket knyter an mer till varför den används i de flesta fall; men det har väl någon teknikhistorisk anledning kan man tänka. Allrahelst kunde det väl stå nånting i stil med "pitch/speed" så att man får en tydlig idé om vad som händer, men det får ju såklart inte plats på stereofronten.
Pitchandet för oss ledare handlar förstås om att ställa in rätt tempo så att musiken funkar till rörelserna; varje rörelse har ett ungefärligt lagom tempo som är ett medelvärde av vad som passar för lång resp. kort person - på så viss blir det okej för alla. Och det pitchas en hel del; har man en favoritlåt (eller ofta flera) som absolut måste vara med i passet så är det ju ganska troligt att den/de inte faller inom acceptabla tempon för rörelserna så då blir pitchningen en räddning - vips kan alla favvolåtar komma med nånstans!
Pitchandet kan göras redan när man mixar musiken - det finns förstås pitch-funktion även i mixprogrammen; och då slipper man tänka på det fler gånger; tempot på den brända CD eller mp3-minnet är redan fixat. Men pitchknapparna i salarna används också
en hel del, har jag märkt. Det är något jag från början lärde mig
the hard way... mer om detta senare. :-)
Själv har jag en ganska motvillig inställning till att pitcha, jag vill använda mycket (även för mig) nya låtar, och det finns massvis med nya låtar att välja på så det är ganska enkelt att plocka fram dem som har rätt tempo från början. Då får jag också visa den respekten mot artister/upphovsmän i övrigt att "verket" framförs i original - rätt tonart, rätt tempo, och gärna dessutom i sin helhet utan att kapa början/slut - fast där får jag kompromissa lite mer för att låtarna ska få plats i passet; det finns ju ändå bara 55 minuter och ett visst antal låtar måste in för att få med alla nödvändiga tempon, dessutom är en del längre intron/avslut bara inte träningsmässiga - t. ex. helt utan trummor/beat då får man ju klippa lite. Men åter till pitch/tempo i original; det är inte bara en respektfull inställning från min sida, jag (med lite musikbakgrund) har även den känslan att låten
låter bäst om man inte mixtrar med original-kodning så att ljudet eventuellt blir annorlunda, och alla som håller på med musik (särskilt de med absolut gehör) vet ju att ändrad tonart låter liksom inte riktigt rent eller rätt på något viss i världen - om det inte är en riktig transponering - och inte ens då alla gånger. Färdiga mixningar, typ "club-mix", "aeromix" mm som finns i andra tempon tycker jag är en annan sak och jag använder gärna dessa. De är oftast i ett högre tempo än originallåten men de är professionellt omgjorda från grunden.
Nåväl - ibland händer det i alla fall att man knallar in i salen med (i mitt fall) CD i högsta hugg för att leda sitt pass, stereon står redan på, och man ser i ögonvrån en liten orange lampa lysa - nånstans långt ner på fronten. Ganska diskret och ensamt faktiskt bland alla andra festliga små ljus bland racken - mest gröna, röda, vita också några blå. Då ska man vara på hugget!! Den orangea lampan betyder att
pitchfunktionen är igång - knappen är intryckt och vriden till höger eller vänster - CD-spelaren är inställd på en ändrad uppspelningshastighet! Det gäller att få bort detta till varje pris - trycka ut knappen så är allt i "vanlig" ordning igen.
Ja och ni kan ju säkert tänka er...För mig som inte är den pitchande typen fick jag upptäcka detta med pitchknappens förrädiska spratt till en början som en märklig störning i kroppen. Jag körde mitt pass - mitt gamla vanliga pass, dvs det var
ungefär som vanligt - men under låt fyra eller fem så blev jag så
trött och nästan sjukligt konstig i kroppen - jag kunde liksom knappt
hänga med (!) - i mitt eget pass, det var så jobbigt! Och jag tyckte då
inte att musiken lät
bra. Tänkte att det var ju typiskt att jag ska bli sjuk just nu och med hallucinationer som bonus så är det väl ingen vanlig snuva direkt! Tänk om jag svimmar! Fattar inte vilken intuition som fick mig att i alla fall hälsa på stereon i hörnet mitt i passet och stå där och klia mig i huvet ett tag. Fick syn på lampan, och ordet "pitch". Jaha
pitch - vad betyder nu det? Tryckte på knappen så lampan stängdes av och vips - allt föll på plats med ljud och rörelser. Ahhhh!
Sedan dess - alltid en koll efter små orangea
varningslampor inför varje pass!
